De senaste dagarna har jag gjort en tur runt östkusten. Östkusten är en av nya Zeelands minst turistiga platser men med fantastiska vyer och otroliga människor. 

 

Vi började resan i Rotorua och åkte mot Gisbourne där vi sov i ett hus 40 meter från stranden, på kvällen gick vi ner till stranden, gjorde upp en eld och åt tillsammans. Gisbourne är den första staden i världen att se soluppgången, därför tog jag mig upp 05.00 för att få se den första soluppgången. Tyvärr var det lite molnigt så jag såg inte så mycket utav själva solen, men det var fantastiskt vackert ändå! Jag valde också att följa med på stingray feeding, vilket var så coolt! Den största stingrockan vi såg var nog ungefär 120 cm i diameter, hon hette Amanda och var otroligt kelig och go. Stingrockorna har ett sjätte sinne och kan känna elektriska impulser, på så sätt vet de att vi kommer och ska ge dem mat. Så häftigt att kela och mata ett djur som kan vara så farligt, dock bara om dom känner sig riktigt hotade. De har alltid flykt som första utväg men skulle de inte kunna fly har de en tagg på svansen som väldigt giftig.

 

Andra stoppet var Te Araroa där vi bodde på ett motell, det var trevligt men sängen var hård och maten dyr så det är definitivt inte min favoritplats. Men på vägen dit stannade vi vid nya zeelands längsta pir, vilket var häftigt! Vi hade chansen att hoppa i och bada men som den badkruka jag är så struntade jag i det. Vi stannade också vid en kyrka som byggdes för att hedra soldater från området. Det häftiga med den här kyrkan var att den blandar Maori och kristendom. Altartavlan föreställde två Maoriska soldater på varsin sida om Jesus på korset, dopfunten var en maoriskulptur och taket såg precis ut som taket på en Marea.

 

Efter en kall natt med lite sömn åkte vi för att se nya Zeelands östligaste fyr. Det är 780 trappsteg upp, en aning jobbigt att gå hela vägen upp kan jag lugnt säga! Men belöningen när man kom upp gjorde det hela värt det! Utsikten där uppifrån kan vara en av de vackraste jag sett än så länge. Vi besökte även det äldsta Pohutukawa träd, ett träd som brukar kallas nya zeeländskt julträd eftersom det blommar med julröda blommor runt jul. Fantastiskt vackert!

 

På väg till det sista övernattningsstället lärde vi oss en sång som vi skulle sjunga för våra värdar som ett bevis på respekt och tacksamhet. Såhär går texten:

 

Te Aroha

Te Whakapono

Te Rangimarie

Taotaoe

 

Det betyder ungefär "kärlek, hopp och fred för alla".

 

Väl framme i Te Kaha fick vi ett varmt välkomnande, vi åt en fantastisk middag med färsk fisk fångad precis utanför huset dagen innan och grönsaker från trakten, spelade och sjöng tillsammans och kvällen avslutades med ett dopp i jacuzzin som var precis bredvid havet med solnedgången som utsikt. Helt enkelt helt perfekt!

 

Nu är jag tillbaka i Rotorua. Idag har jag mest gått omkring men ikväll ska jag till the Polynesian Spa med en tjej jag träffade i Hamilton som jag sprang på igen idag.